Extremistiskt ställningstagande

Jag är fröken principfast. Starka åsikter och en hjärna som ständigt agerar reflekterande har genererat i denna egenhet. Min mamma skulle nog vilja dra det där erkännandet ett strå längre. Hon skulle bestämt kalla det en sjuklig envishet. Dessutom skulle hon klart hävda att det är ett genetiskt arv från min käre fader. Hur som helst, det är jag. Ibland är det till min fördel, ibland till min nackdel. Men är inte de flesta egenskapers värde starkt kopplade till sitt sammanhang?


Just nu befinner jag mig i en mycket pressande situation. Jag förväntas ta ett ställningstagande i en fråga som jag sedan länge haft ett definitivt svar på. Dock ses mitt svar inte som det rätta i den rådande situationen, av de utomstående som nu kräver ett besked. De vill lära den här gamla hunden att sitta. Men det är lättare sagt än gjort. Det känns som det är min värdighet som står på spel. Addera dessutom min rädsla till detta och slutsatsen är ganska enkel; Jag kvarstår som stark motståndare. Och deras bearbetningsprocess skulle kunna liknas vid den som skulle tillämpas vid ett försök att få en fanatisk muslim att konvertera till kristendom. Ingen lätt uppgift med andra ord. De försvarar sig genom att hävda att rådande situation inte är acceptabel. Att jag behöver hjälp för att nå nya nivåer, och detta är sista utgången. De hävdar att det inte kan bli värre.


Men lik förbannat är jag oviss. Stressad. Och mycket, mycket rädd.


Problemaktion

Tid är verkligen en färskvara. Med hård åtgång dessutom. Två veckor sedan jag senast tog mig tid att skriva av mig. Jag vet att jag behöver det egenligen, men rastlösheten och tankarna kan ibland indikera på något annat. Åt helvete med det. Nu tar jag mig tid att skriva lite. Inte senare, inte imorgon. Just nu.

Kanske är jag en aningen hård mot mig själv. Det är ju inte direkt så att jag spenderat de senaste två veckorna åt att rulla tummarna och mest inte göra någonting alls. Jag har jobbat. Slitit som en varg med att vara konsekvent. Försökt hålla ut. Gå emot. Tänka om, tänka rätt. Jag har stundtals kännt mig totalt utmattad. Både fysiskt, psykiskt och emotionellt. Är man en ensamvarg som behöver egentid tär det otroligt att vara sambos med ett helt gäng andra personer. Olika individer som jag inte självmant valt att leva under samma tak som. Jag har helt enkelt bara längtat efter ensamhet. Tid att återhämta mig och fokusera på det jag skall och behöver. Det tar nog med kraft ifrån mig att ändra gamla invanda beteenden, jag behöver inte energitjuvar på annat håll. Därför är jag mycket tacksam över att min behandlare är förstående. Tacksam över att jag numera är självbo, i en fin lägenhet. Nu kan jag välja när jag behöver vara ensam. Välja när jag vill vara social.

Nu är jag min egen. Nu förvaltar jag över mig själv. Jag har det fulla ansvaret. När jag gör en seger har jag mig själv att hylla. När jag gör ett felsteg är det mig själv jag har att skylla. Jag är tvungen att ständigt vara vaksam på hur jag tänker, på hur jag känner och på hur jag handlar. Jag måste se att varje handling får en konsekvens. Jag kan ge fan i allt, leva rövare och dansa på bordet med min egen självförakt. DOck är det bara mig själv jag skadar. Mig själv jag sviker. Jag har redan testat det i så många år, att jag därför nu försöker göra precis tvärt om. Jag försöker bry mig om varje liten detalj, jag lever plikttroget och använder endast bordet till att vila benen på. Jag vill dansa med självkänslan, nästa gång jag låter benen röra sig i någorlunda takt till musik. Och vägen dit är lång. Vägen dit gör ont. Men tårar måste få rinna. Det gör ont att genomgå en förändring. Men jag vet också att det gör ännu ondare att ge fan i att göra förändringen. Så det handlar om att bestämma sig, och aldrig ge efter trots all tvivel.

Kolarlistan

Vi tilldelas ett liv. En period av levande att förfoga över. Tid, helt enkelt. Och valmöjligheter. Vad livet i sig innebär är ganska alltså ganska vagt. Jag antar att det är upp till var och en hur vi förvaltar det. Vårt liv är vår ensak. Men en sak är definitv; Vi skall alla dö. Vi vet inte när, vi vet inte hur och vi vet inte vart. Och tur är väl det? Men eftersom framtiden är så oviss tycker jag att det är viktigt att vara medveten om att livet kan gå en förlorat snabbt. När vi minst anar det. Vi får inte leva med föreställningen om att åttiosträcket skall passeras, och därför ständigt låta drömmar och göromål skjutas på framtiden. Vi måste ta vara på tiden. Den är dyrbar.

Jag erkänner. Jag har tvekat på livet. Känt mig sviken av att mina föreställningar inte varit de rätta. Trott att livet i sig skulle vara stort och prominent. Nu har jag dock börjat inse att livet inte är mer än vad jag gör det till. Eller rättare sagt att livet kan bli så mycket om jag vågar göra det så. Tänk att det skulle ta tjugotvå år för poletten att trilla ner. Bättre sent än aldrig antar jag?

Nu sitter jag alltså här denna höstliga septemberdag och skriver på min kolarlista. En lista över saker jag vill göra innan livet har passerat mig obemärkt. Och nej, jag har inte tänkt att dö riktigt än. Att leva är första prio faktiskt. Men jag tror att en lista kan fylla en god funktion dels ur motivationsprojekt och dels som medvetandefaktor om att livet är kort; jag skall ta vara på det. En lista som kan omfatta konkreta handlingar jag vill utföra eller något så abstrakt som en känsla jag vill uppleva. Det är min lista. Jag bestämmer över den. Det finns inga rätt eller fel. Så här lyder inledningen (Och givetvis kan den komma att revideras och adderas under livets gång. Nya erfarenheter väcker ny nyfikenhet!)

- Skratta så det gör ont i magen
- Se ett norrsken brinna
- Odla och skörda min egen trädgård
- Lära mig bugga
- Njuta av en myig filmkväll i höstmörkret
- Besöka London tillsammans med en vän
- Köpa och inreda mitt eget torp
- Viska jag älskar dig i någons öra
- Gråta av lycka
- Leta bröllopsklänning med min syster
- Uppleva midnattssolen efter en fjällvandring i sällskap av pappa
- Åka med i en rallybil
- Hoppa i vattenpölar en regnig dag
- Sätta en surdeg och njuta av en skiva nybakat bröd
- Cykla med håret fladdrandes i vinden
- Gå på promenad med mamma i solens ljuva strålar
- Bjuda in bekanta på en spontanmiddag
- Uppleva total närvaro i nuet
- Gå en kurs i inredning
- Känna lukten av mitt nyfödda barn
- Somna med ett leende på läpparna
- Bygga upp ett socialt nätverk
- Åka längdskidor


Tips på sådant som inte får missas?

In progress

Dålig uppdatering, jag ursäktar. Får skylla detta på att min förändringsbenägenhet inte är den starkaste, och när förändrign sker behöver jag tid till att berbeta allt. Hur som helst har flyttlasset gått och jag tagit mig till level two i GLB 4 (Get life back). Trots att det kostar en hel massa energi i min tankeverksamhet är jag nöjd. Det är här jag skall vara. Det är här jag behöver vara! Betydligt lugnare och med oerhörda möjligheter att förvärva färdigheter för kommande äventyr i livet. Det får vara svårt. Det får kännas dubbelt. Så länge jag vet vart jag vill, är det okej att tappa sikte ibland. För med en bra kompass kommer jag alltid återgfinna den rätta vägen.

Jag har än så länge hunnit upptäcka att jag delar hus med ett fantastiskt bra gäng tjejer. Och tillsammans kan vi faktiskt göra mindra bra stunder betydligt bättre. Dessutom har jag insett hur mycket jag faktiskt älskar att laga mat. Hur har jag kunnat vara så dum att jag förbisett detta? Jag erkänner, en anledning är ju att energin inte funnits där. När trapporna känns som en tuff match så är ett långkok inget man bör ge sig ikast med. Det är faktiskt också bra omöjligt att försöka laga en bra måltid när det alltid måste tänkas kompensativt. När saker måste uteslutas och dras ner på. Och när måltiden därtill aldrig kan avnjutas i gott sällskap, så är misslyckandet ganska självskrivet. Men den tiden är förbi. Nu skall det vinnande receptet vara all mat är bra mat, speciellt i ett gott sällskap!

  

Just be you

Konsten att vara självsäker; egenskapen vi alla borde besitta. Den där känslan om att ha en identitet. Insikten om att det här är jag, och jag duger precis som jag är. Kunna ta kritik, ge kritik och uppmuntra. Ha mod, lust och vilja. Vara vetgirig, självständig men också mottaglig för hjälp från andra. Tro på sig själv. Tro på andra. För en självsäker människa har inget behov av att ständigt bli bekräftad av omgivningen. Hon vet var hon har sig själva, och att om hon gjort sitt yttersta efter rådande omständigheter så är det gott nog. Och att ett misslyckande är inte detsamma som att vara misslyckad, det är bara ett tillfälle att dra nya erfarenheter för kommande utmaningar i livet.

Jag arbetar på att få en stärkt självkänsla. För mig handlar det främst om att lära känna mig själv. Vad intresserar mig? Vilka är mina tillgångar, mina egenskaper och mina brister? Vad har jag för åsikter och värderingar? Vad vill jag göra i framtiden? Efter många års eftertanke har jag äntligen insett att det är jag själv som varit min största begränsning. Hur skall jag kunna bli nöjd med det jag är, om en stor del av varje dag ägnas åt att nedvärdera mig själv? Jag skulle aldrig kasta de skällsord i någon annans aniskte, som jag varje dag kastar i mitt eget. Det är inte rättvist. Jag skulle aldrig bedömma människor lika hårt som jag bedömmer mig själv. Och frågan är varför?

Med en bättre självkänsla tror jag att lusten och viljan att prova på nya saker kommer växa sig större. Med en god självkänsla ställs inte egenvärdet i relation till det som presteras. Detta genererar i sin tur att målmedvetenheten ökar, eftersom rädslan för att misslyckas inte utgör några hinder. Förmågan att se saker ur sin rätta propotion förstärks, likså förmågan att hantera stress. Intiativförmågan förstärks,; för ett ställningstagande utgör ett sådant litet fragment av vårat liv att det alltid finns tid att göra nya, om det tidigare inte skulle visa sig vara så genomtänkt.

Men hur självkänslan kan förstärkas behöver jag inte ge några anvisningar om. Jag delger er istället Cims budord, med viss revidering, för hon har verkligen slagit huvudet på spiken. Läs, begrunda och se sedan till att verkställa!

Tacka alltid för komplimanger.
Försök ta till dig beröm även om du inte själv tror på det.
Lura dig själv. Sluta kritisera dig själv när du står framför spegeln eller gör någonting. Försök istället övertyga dig själv om att du är snygg och att vad du än tar deig för kommer du att lyckas med. Den gamla klyschan "du är vad du tänker", stämmer faktiskt.
Du spelar roll. Din åsikt räknas. Klanka inte ner på dig själv utan säg vad du tycker. Du är lika mycket människa som alla andra.
Våga vara du. Om du tycker någonting, stå för det! Klä dig i kläderna du vill ha, stå för dina åsikter. På så sätt får du både respekt från andra och för dig själv.
Peppa peppa peppa! Gå alltid in med en positiv inställning, även om det känns tungt. Det finns någonting positivt i allting.
Ge beröm. Tänker du någonting snällt om någon annan, säg det! Att ge ärliga komplimanger stärker även en själv.
Uppskatta det du har. Nyckeln ligger inte i mängden. Var glad för vad du har istället för att vara ledsen för vad du saknar.
Sluta kritisera. Se det positiva i det som är annorlunda, döm inte ut det som är obekant. Fokusera på det som är bra och fint.
Välj ditt umgänge. Umgås bara med personer som får dig att må bra. Det är tillåtet att välja sina vänner. Observera att osäkra människot tar ut sin osäkerhet i form av kritik mot allt som sticker ut eller är annorlunda, och det hämmar.
Du är inte konstig - du är unik! 
Var den du är istället för att härma andra. Inspireras andra, men gör din egen grej. Att hitta sin egen identitet är viktigt.


Under uppbyggnad

Ett ynka ögonblick. Det krävs inte mycket mer för att livet skall ta sig en helomvändning. Ibland är det en sekund som förändrar livet till det sämre, ibland till det bättre. För mig var det en insikt som utgjorde det där tillfället som kom att generera i något nytt. Jag ställde mig frågan; vad vill jag med mitt liv? Det svar jag gav mig själv överensstämde inte med mitt agerande. På det sättet som jag behandlade mig själv skulle jag aldrig kunna uppnå mina målsättningar. Mina drömmar skulle aldrig kunna förverkligas. Det var i denna lilla sekund av klarhet som jag tog ett beslut. Det räcker nu.

Nu befinner jag mig elva veckor in i det som mitt beslut kom att leda till. Än är det många veckor kvar. Många svåra stunder och många obekväma situationer som måste genomgås. Det som i över sex år av mitt liv varit min dogm måste helt och hållet revideras. Jag har levt på en lögn och under ohållbara förhållanden. Jag har ljugit för mig själv, jag har ljugit för andra och jag har önskat mig själv död. För att kunna nå en förändring har jag helt enkelt varit tvungen att överlämna min tidigare högt aktade kontroll. Jag har varit tvungen att underkasta mig andra och lite på deras ord. Men det känns bra. Det känns bra då jag vet att det jag gör är det enda rätta. Jag vet att det i längden kommer göra mig starkare. Det kommer göra att jag återfår min självrespekt och behandlar mig på ett sådant sätt som jag förtjänar, trots att den sanning jag levt med hävdar något annat.

Ett steg i mitt arbete med att konstruera mitt nya jag är att lära känna mig själv. Försöka se på mig själv med nyfikenhet och ställa mig själv frågan; vem är jag? En fördel med att jag är ett ganska oskrivet blad är att jag kan returnera denna fråga med ytterligare en fråga; vem vill jag vara? Överst på listan av egenskaper jag vill besitta står helt klart att vara positiv. Positivitet är klädsamt och gör mycket i livet en aning lättare. Så positiv vill jag vara och positiv skall jag bli. För jag tror på påståendet om att övning ger färdighet. Därför är det bara till att börja praktisera.