Extremistiskt ställningstagande
Jag är fröken principfast. Starka åsikter och en hjärna som ständigt agerar reflekterande har genererat i denna egenhet. Min mamma skulle nog vilja dra det där erkännandet ett strå längre. Hon skulle bestämt kalla det en sjuklig envishet. Dessutom skulle hon klart hävda att det är ett genetiskt arv från min käre fader. Hur som helst, det är jag. Ibland är det till min fördel, ibland till min nackdel. Men är inte de flesta egenskapers värde starkt kopplade till sitt sammanhang?
Just nu befinner jag mig i en mycket pressande situation. Jag förväntas ta ett ställningstagande i en fråga som jag sedan länge haft ett definitivt svar på. Dock ses mitt svar inte som det rätta i den rådande situationen, av de utomstående som nu kräver ett besked. De vill lära den här gamla hunden att sitta. Men det är lättare sagt än gjort. Det känns som det är min värdighet som står på spel. Addera dessutom min rädsla till detta och slutsatsen är ganska enkel; Jag kvarstår som stark motståndare. Och deras bearbetningsprocess skulle kunna liknas vid den som skulle tillämpas vid ett försök att få en fanatisk muslim att konvertera till kristendom. Ingen lätt uppgift med andra ord. De försvarar sig genom att hävda att rådande situation inte är acceptabel. Att jag behöver hjälp för att nå nya nivåer, och detta är sista utgången. De hävdar att det inte kan bli värre.
Men lik förbannat är jag oviss. Stressad. Och mycket, mycket rädd.
Ellinor tänker:
Inners inne vet du vad du behöver göra Anna, du vet också vad det är som triggar rädslan. En del av dig spelar på dina medfödda egenskaper, men låt inte denna del lura dig. Den riktiga Anna finns där bakom, du måste bara våga släppa taget så att hon kan få komma fram.
Önskar jag kunde göra mer än så för dig. Men du vet att du när som helst kan slänga iväg ett mail eller liknande till mig!
Stor kram
Anonym tänker:
Oj, det lät allvarligt. Vad är det för situation du hamnat i som är pressande? VEM är det som sätter press på dig? Vad är det för beslut du ska fatta?
Hoppas i alla fall att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig till slut.
Johanna tänker:
Vad händer om du prövar? Nu vet jag ju inte vad det rör sig om, men av egen erfarenhet vet jag, hur svårt det än kan vara att rucka på principer, att det på ett eller annat sätt blir givande om man vågar. Känns det inte bra med det nya kan man alltid (oftast) gå tillbaka till sin princip, men då har man i alla fall prövat.
Katie tänker:
Jag tror att jag vet vad du syftar på Anna. Det är en hård kamp, en lång väg men den går att övervinna! Man får vara rädd, man får vara rent av full av skräck men det finns människor runt om dig som är beredda att hjälpa dig och möta din rädsla och ångest! Som Johanna ovan säger "Vad händer om du prövar?"
Att kämpa och övervinna kampen är så mycket mer värt det än att leva kvar i det gamla och jag LOVAR dig! Om du bestämmer dig och VERKLIGEN VILL så kommer du att fixa detta!!! Det är hårda ord men jag lovar bara man bestämmer sig så går det. Du är starkare än det inom dig! Och vi alla tror på dig.
Men om man lever kvar i det gamla, går kvar i det och bara traskar och traskar så ger omgivningen till slut upp. De kommer inte orka och är det värt det??? För mig kom det en dag när mamma sade att hon nu ger upp mig, om jag fortsätter att välja svälten så får jag göra det men det kommer en gräns när de anhöriga inte orkar och då står man där!
När jag insåg det. Att ingen orkar mer då tog jag verkligen tag i det! För jag vill inte stå där ensam kvar "bara" för att jag valde att följa tankarna och mina rädslor.
Det har varit tufft! Att ligga inlagd först under LPT och bli fasthållen och tvångsmatad via sond var det värsta och jobbigaste jag varit med om! I nio månader i sträck låg jag inlagd men idag har jag det bra med hjälp av att jag är på ätstörningsenheten tre dagar i veckan. En dag kommer jag att fixa mitt liv och min vardag utanför ätstörningsenheten och då skall jag få leva ett normalt liv. För jag lovar DET GÅR! Bara man bestämmer sig!
Jag tror på dig!
Styrke kramar, Katie