In progress
Jag har än så länge hunnit upptäcka att jag delar hus med ett fantastiskt bra gäng tjejer. Och tillsammans kan vi faktiskt göra mindra bra stunder betydligt bättre. Dessutom har jag insett hur mycket jag faktiskt älskar att laga mat. Hur har jag kunnat vara så dum att jag förbisett detta? Jag erkänner, en anledning är ju att energin inte funnits där. När trapporna känns som en tuff match så är ett långkok inget man bör ge sig ikast med. Det är faktiskt också bra omöjligt att försöka laga en bra måltid när det alltid måste tänkas kompensativt. När saker måste uteslutas och dras ner på. Och när måltiden därtill aldrig kan avnjutas i gott sällskap, så är misslyckandet ganska självskrivet. Men den tiden är förbi. Nu skall det vinnande receptet vara all mat är bra mat, speciellt i ett gott sällskap!
Ellinor tänker:
Det låter underbart Anna, blir glad att läsa dessa orden från dig.
Fortsätt kämpa och du har allt att vinna!
Kram
nathalie tänker:
Jag blir så himla glad när jag läser det här.
Jag har följt dig lite till och från på avstånd, lääänge, och även om du skrivit mer eller mindre "kodat" om din sjukdom så har jag ju förstått/sett. Och det har inte varit roligt förstå det, men det du skriver nu är roligt! Eller roligt är väl fel ord, men det är enbart positivt att du verkar beredd på att förinta sjukdomen en gång för alla nu. Jag är även helt övertygad om att du kommer lyckas med det, för du ÄR en stark person och vad jag tror, förbannat driven och målinriktad. Försök att använda samma driv på att bli frisk som du gjorde på exempelvis gymnasiet (för även om det kanske var att du hade stora krav på dig själv och dylikt så går det inte att bortse från att du faktiskt fick bra resultat).
Nu blir den här kommentaren sjukt långt och det kanske känns lite konstigt att få en milslång kommentar från en okänd (kommenterade dock din blogg en del för länge sedan, haft kvar dig på bloglovin) men jag vill ändå berätta det för dig. Och jag vill verkligen att du ska fixa det här, jag tror på dig!
Och försök att vända på din styrka eller vad man ska säga, för även om anorexi handlar om tvång och är en sjukdom så är det aldrig en lätt match att vara sjuk, så vänd styrkan du behövt lägga på att vara sjuk till att vara frisk.
Du kommer fixa det här, för det du har framför dig som frisk i jämförelse mot att vara sjuk är bara positivt.
Så kämpa på nu!
Och jag ber om ursäkt för att du fick en hel uppsats nu. Men i alla fall, tusen kramar till dig/Nathalie.