Självpepp
Extremistiskt ställningstagande
Jag är fröken principfast. Starka åsikter och en hjärna som ständigt agerar reflekterande har genererat i denna egenhet. Min mamma skulle nog vilja dra det där erkännandet ett strå längre. Hon skulle bestämt kalla det en sjuklig envishet. Dessutom skulle hon klart hävda att det är ett genetiskt arv från min käre fader. Hur som helst, det är jag. Ibland är det till min fördel, ibland till min nackdel. Men är inte de flesta egenskapers värde starkt kopplade till sitt sammanhang?
Just nu befinner jag mig i en mycket pressande situation. Jag förväntas ta ett ställningstagande i en fråga som jag sedan länge haft ett definitivt svar på. Dock ses mitt svar inte som det rätta i den rådande situationen, av de utomstående som nu kräver ett besked. De vill lära den här gamla hunden att sitta. Men det är lättare sagt än gjort. Det känns som det är min värdighet som står på spel. Addera dessutom min rädsla till detta och slutsatsen är ganska enkel; Jag kvarstår som stark motståndare. Och deras bearbetningsprocess skulle kunna liknas vid den som skulle tillämpas vid ett försök att få en fanatisk muslim att konvertera till kristendom. Ingen lätt uppgift med andra ord. De försvarar sig genom att hävda att rådande situation inte är acceptabel. Att jag behöver hjälp för att nå nya nivåer, och detta är sista utgången. De hävdar att det inte kan bli värre.
Men lik förbannat är jag oviss. Stressad. Och mycket, mycket rädd.
Anti-Jante
Du skall tro att du är något.
Du skall tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du skall tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du skall veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående precis som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri.
Du skall tro att många bryr sig om dig.
Du skall tro att du kan lära andra en hel del, och lära dig av dem .
Problemaktion
Kanske är jag en aningen hård mot mig själv. Det är ju inte direkt så att jag spenderat de senaste två veckorna åt att rulla tummarna och mest inte göra någonting alls. Jag har jobbat. Slitit som en varg med att vara konsekvent. Försökt hålla ut. Gå emot. Tänka om, tänka rätt. Jag har stundtals kännt mig totalt utmattad. Både fysiskt, psykiskt och emotionellt. Är man en ensamvarg som behöver egentid tär det otroligt att vara sambos med ett helt gäng andra personer. Olika individer som jag inte självmant valt att leva under samma tak som. Jag har helt enkelt bara längtat efter ensamhet. Tid att återhämta mig och fokusera på det jag skall och behöver. Det tar nog med kraft ifrån mig att ändra gamla invanda beteenden, jag behöver inte energitjuvar på annat håll. Därför är jag mycket tacksam över att min behandlare är förstående. Tacksam över att jag numera är självbo, i en fin lägenhet. Nu kan jag välja när jag behöver vara ensam. Välja när jag vill vara social.
Nu är jag min egen. Nu förvaltar jag över mig själv. Jag har det fulla ansvaret. När jag gör en seger har jag mig själv att hylla. När jag gör ett felsteg är det mig själv jag har att skylla. Jag är tvungen att ständigt vara vaksam på hur jag tänker, på hur jag känner och på hur jag handlar. Jag måste se att varje handling får en konsekvens. Jag kan ge fan i allt, leva rövare och dansa på bordet med min egen självförakt. DOck är det bara mig själv jag skadar. Mig själv jag sviker. Jag har redan testat det i så många år, att jag därför nu försöker göra precis tvärt om. Jag försöker bry mig om varje liten detalj, jag lever plikttroget och använder endast bordet till att vila benen på. Jag vill dansa med självkänslan, nästa gång jag låter benen röra sig i någorlunda takt till musik. Och vägen dit är lång. Vägen dit gör ont. Men tårar måste få rinna. Det gör ont att genomgå en förändring. Men jag vet också att det gör ännu ondare att ge fan i att göra förändringen. Så det handlar om att bestämma sig, och aldrig ge efter trots all tvivel.
Val
Val.
Jag lät det ovanstående ordet tala för sig själv. Stå i tystnad för att kunna alstra fram en reflektion. Tid att tänka över ordets innebörd. För den betydelse dessa tre bokstäverna tillsammans bildar är för oss livsavgörande. Dagligen ställs vi inför valmöjligheter. En chans att välja hur vi skall agera. Tillfälle att välja vid ett livets vägskäl. För alla val vi gör har betydelse. Alla val får konsekvenser. Att inte göra ett aktivt val, utan att passivt stå bredvid, är i sig också ett ställningstagande vi gjort. Vi är då medvetet ickeagerande Och att välja att inte handla får givetvis även det sina påföljder.
Tänk vilken makt vi besitter. Vi är härskare över våra egna val. Ytterst kapabla till att påverka våra liv. Vårt väljande kan ingen annan människa beröva oss på. Stopp, antar jag att de flesta nu tänker. Alla människor har inte alls möjlighet att göra val. Många människor lever under sådana omständigheter att deras valmöjligheter är oerhört begränsade. Sant, replikerar jag. Men samtidigt har vi alltid möjligheten att välja hur vi skall reagera på andras agerande. Vi kan förbittras över de restriktioner som råder och helt förlora vår jagauktoritet. Bli valapatiska. Eller så kan vi välja att göra det bästa av situationen. Välja att dra lärdom av erfarenheten för att sedan blicka framåt. Se till vad vi kan göra nu för att sen skall bli bättre.
Mitt val ter sig väldigt enkelt i andras ögon. Utomstående förstår inte hur jag ens kan tveka. Och jag fördömer inte. Jag förbittras inte. När jag ser det skrivet i littera tycker jag också att det är simpelt. Leva och njuta eller håglöst sitta och önska att allt skall nå sin ände. Enkelt! Men tydligen tar det tid. Uppenbarligen kräver det hårt arbete. Dock är främsta uppgiften att göra ett val. Ett livsavgörande val. Jag har gjort mitt ställningstagande. Jag vill leva. Jag vill leva till hundra procent. Om det kräver denna kraftansträngning för att nå dit, är jag villig att fullgöra jobbet trots den smärta det åstadkommer. Jag väljer att stå ut när det är jobbigt. Jag gör ett aktivt val varje gång jag går emot tidigare inlärda beteenden som åsamkat mig så mycket smärta. Jag bestämmer mig för att blicka framåt, inte förbittrat se tillbaka på förlorade år. Jag väljer livet. Jag skall leva. Nu börjar det.
Give me
En kvartett som skapar habegär modell större. Allt från Nastygal. Djuriskt snyggt så att säga!
Kolarlistan
Jag erkänner. Jag har tvekat på livet. Känt mig sviken av att mina föreställningar inte varit de rätta. Trott att livet i sig skulle vara stort och prominent. Nu har jag dock börjat inse att livet inte är mer än vad jag gör det till. Eller rättare sagt att livet kan bli så mycket om jag vågar göra det så. Tänk att det skulle ta tjugotvå år för poletten att trilla ner. Bättre sent än aldrig antar jag?
Nu sitter jag alltså här denna höstliga septemberdag och skriver på min kolarlista. En lista över saker jag vill göra innan livet har passerat mig obemärkt. Och nej, jag har inte tänkt att dö riktigt än. Att leva är första prio faktiskt. Men jag tror att en lista kan fylla en god funktion dels ur motivationsprojekt och dels som medvetandefaktor om att livet är kort; jag skall ta vara på det. En lista som kan omfatta konkreta handlingar jag vill utföra eller något så abstrakt som en känsla jag vill uppleva. Det är min lista. Jag bestämmer över den. Det finns inga rätt eller fel. Så här lyder inledningen (Och givetvis kan den komma att revideras och adderas under livets gång. Nya erfarenheter väcker ny nyfikenhet!)
- Skratta så det gör ont i magen
- Se ett norrsken brinna
- Odla och skörda min egen trädgård
- Lära mig bugga
- Njuta av en myig filmkväll i höstmörkret
- Besöka London tillsammans med en vän
- Köpa och inreda mitt eget torp
- Viska jag älskar dig i någons öra
- Gråta av lycka
- Leta bröllopsklänning med min syster
- Uppleva midnattssolen efter en fjällvandring i sällskap av pappa
- Åka med i en rallybil
- Hoppa i vattenpölar en regnig dag
- Sätta en surdeg och njuta av en skiva nybakat bröd
- Cykla med håret fladdrandes i vinden
- Gå på promenad med mamma i solens ljuva strålar
- Bjuda in bekanta på en spontanmiddag
- Uppleva total närvaro i nuet
- Gå en kurs i inredning
- Känna lukten av mitt nyfödda barn
- Somna med ett leende på läpparna
- Bygga upp ett socialt nätverk
- Åka längdskidor
Tips på sådant som inte får missas?
Önskan och habegär
Söndagsgrubbleri
Vägen till framgång är väl aldrig spikrak. Jag måste erkänna att jag vacklar. Tvekar. Undrar. Ifrågasätter. Vad har livet att erbjuda mig? Och vad har jag att erbjuda livet? Från en stund till en annan kan det som tidigare varit så självklart kännas betydelselöst. Helt omöjligt.
Jag måste komma till insikt att jag inte är mer än människa. Jag kan inte uträtta stordåd, och framförallt inte när jag inte mår bra. Men varför måste jag prestera för att duga? Varför är jag bara någon, om det jag gör är bra? Och vad är egentligen bra? Vem avgör det? Kanske måste jag lära mig att ett gott försök är tillräckligt. Vilja, intention och ett gott försök till att handla efter bästa förmåga är nog.
Vi får försöka se oss som en länk i en kedja. Alla utgör vi en viktig funktion som påverkar helheten. Om jag ler mot människan jag möter kanske dennes förändrade sinneställning kan genera i att hon agerar annorlunda. Hennes handling kanske i sin tur genererar i att en annan persons handlingsmönster ter sig annorlunda. Denna löpeld av aktionsreformering kanske föder fram nutidens Mandela. Eller en Gandhi. Alltså kanske vårt tillsynes obetydliga markarbete kan frambringa stordåd.
Jag vet inte vad jag vill få sagt. Jag famlar efter halmstrån i jakten på att finna livets mening. Meningen med mitt liv. Ett manuskript eller kontrakt som tydligt deklarerar vad jag skall åstadkomma under min livsera, så att jag fortlöpande under årens gång kan bocka av det jag fullföljt. En lista asom i livets slutskede kan utgöra ett slags facit över att det jag gjort varit gott nog. Fast, det var ju det där med att jag inte är mer än människa. Jag måste lära mig att se till vad jag kan göra nu. Just i denna situation. Inte imorgon, inte om tio år. När jag väger en handlingsmöjlighet mot en annan, måste jag se villken som i detta nu faktiskt är det bästa. Uppmärksamma att det jag gör faktiskt får en konsekvens. Tänk efter före, helt enkelt.
Change
Vår hjärna gillar upprepningar. Det bekanta. Det inarbetade. Vanor och beteenden skänker lugn. Vi trivs med att genomföra det reparativa mönstret. Om och om igen. Per automatik. Ibland helt omedvetna. Ibland mer medvetna, då oftast med en känsla av skuld och skam. Och hur flexibla och förändringsbenägna vi än säger oss vara, är vi mer rutinprogramerade än vi erkänner.
Misstolka mig inte. Vanor är bra och fyller en viktig funktion för oss. Vårt rutinmässiga agerande är en viktig beståndsdel i vårt stresshanteringsarbete. Rutiner är en coopingresurs. Det som blir motsägelsefullt är dock när vi anammar ett beteende i vårt repetativa mönster som är skadligt för oss. Logiken inom oss säger att det vi gör är dåligt, men lusten när vi genomför det indikerar på något annat. Men den ena drivkraften bakom våra vanor är ju välbefinnande. Och visst är det lättare att bespara sig det arbete som en beteendeförändring faktiskt kostar. Den oro och den ångest det åsamkar.
Den kanske allra svåraste frågan är väl egentligen; När blir en vana en ovana? När uppkommer ett beroende? Utgör vårt beteende ett hinder för oss? Är det ohälsosamt? Det här med att komma till insikt är den första grundläggande delen i ett förändringsarbete. Om vi inte reflekterar kring det vi gör och medvetena om att vi begränsar oss själva genom att upphålla vårt agerande, kan vi aldrig nå en förändring. Utöver insikt krävs kunskap. Människan är vetgirig och ifrågasättande. Om vi skall genomgå något påfrestande vill vi ha en förklaring. Vi vill veta att vi investerar vår energi rätt. Att vär föränding genererar i en förbättring. Därtill krävs en enorm vilja. Addera tid, tålamod och övning och vi har ett vinnande koncept.
En ny vana kräver mer tid att befästa. Det skänker till en början inte samma glädje eller tillfredsställelse som det invanda, trots att det sett till vårt bästa är det optimala. Dock skall vi alla vara medvetna om att dåliga vanor och beroenden inte är ett tecken på dålig karaktär. Vårt beteende är ett resultat av signalsubstanser och nervcellsnätverk. Men fördelen är att vårt nervsystem är mer förändringsbenägna än vad vi individer är. Kopplingen mellan nervcellerna kan förändras hela livet. Det handlar om att bestämma sig, och aldrig ge vika.
The weekend
Inte utan min byxa
Efter lite trendspaning på Zaras nya hemsida kan jag addera ännu en anledning till min lista över varför jag bör göra det som sägs åt mig att jag behöver göra. Jag menar, kolla in dessa byxor! Vem tusan vill gå byx- och baklös när sådana här godningar finns att tillgå?
To make a drama
För sanningen är den att tankar alltid kommer att uppstå. Bedömningar, tester, spekulationer, funderingar, åsikter, jämförelser, reflektioner och värderingar kommer och går. Helt utom vår kontroll. Men en tanke i sig är dock ganska ointressant. Det relevanta är hur vi förhåller oss gentemot allt detta tyckande och tänkande. Vi kan observera våra tankar, acceptera att de uppkommer och reflektera över dess innerbörd. Det vi inte kan, är att göra en tanke ogjord. Men vi har en valmöjlighet att se över vilken respons vi skall ge den. Èn viktig sak att påpeka är att vi skall vara medvetna på att våra tankar alstrar känslor. Det vi tänker, kommer vi också att känna. Och tankarna är så luriga att det som vi känner rädsla för egentligen inte alls innebär någon fara. Det är bara vår föreställning och upplevelse, en tanke som fått en kroppslig respons eftersom vi låtit den träda fram i scenljuset.
Alltså är det viktigt att se över sin rollbesättning. Vad väljer du att placerar på din scen? Kanske skall de oresonliga tankarna utan faktamässigt underlag tillåtas stå kvar bakom kulisserna medan de substansiella och gynsamma tankarna tillåtas ta ett steg fram. Dock kanske det allra viktigaste är att lära sig acceptera och skaffa sig en medvetenhet om att att denna livets teater oupphörligen är i aktion. Vi som regissörer måste ständigt finnas där och instruera. Men trots det mest välskrivna manus kan oanade händelser uppstå. Det finns stunder då tankarna får agera ostört och kanske blir oendamålsenliga. Då får vi helt enkelt improvisera, tills dess att den tappade repliken återkommer.
In progress
Jag har än så länge hunnit upptäcka att jag delar hus med ett fantastiskt bra gäng tjejer. Och tillsammans kan vi faktiskt göra mindra bra stunder betydligt bättre. Dessutom har jag insett hur mycket jag faktiskt älskar att laga mat. Hur har jag kunnat vara så dum att jag förbisett detta? Jag erkänner, en anledning är ju att energin inte funnits där. När trapporna känns som en tuff match så är ett långkok inget man bör ge sig ikast med. Det är faktiskt också bra omöjligt att försöka laga en bra måltid när det alltid måste tänkas kompensativt. När saker måste uteslutas och dras ner på. Och när måltiden därtill aldrig kan avnjutas i gott sällskap, så är misslyckandet ganska självskrivet. Men den tiden är förbi. Nu skall det vinnande receptet vara all mat är bra mat, speciellt i ett gott sällskap!
Just be you
Konsten att vara självsäker; egenskapen vi alla borde besitta. Den där känslan om att ha en identitet. Insikten om att det här är jag, och jag duger precis som jag är. Kunna ta kritik, ge kritik och uppmuntra. Ha mod, lust och vilja. Vara vetgirig, självständig men också mottaglig för hjälp från andra. Tro på sig själv. Tro på andra. För en självsäker människa har inget behov av att ständigt bli bekräftad av omgivningen. Hon vet var hon har sig själva, och att om hon gjort sitt yttersta efter rådande omständigheter så är det gott nog. Och att ett misslyckande är inte detsamma som att vara misslyckad, det är bara ett tillfälle att dra nya erfarenheter för kommande utmaningar i livet.
Jag arbetar på att få en stärkt självkänsla. För mig handlar det främst om att lära känna mig själv. Vad intresserar mig? Vilka är mina tillgångar, mina egenskaper och mina brister? Vad har jag för åsikter och värderingar? Vad vill jag göra i framtiden? Efter många års eftertanke har jag äntligen insett att det är jag själv som varit min största begränsning. Hur skall jag kunna bli nöjd med det jag är, om en stor del av varje dag ägnas åt att nedvärdera mig själv? Jag skulle aldrig kasta de skällsord i någon annans aniskte, som jag varje dag kastar i mitt eget. Det är inte rättvist. Jag skulle aldrig bedömma människor lika hårt som jag bedömmer mig själv. Och frågan är varför?
Med en bättre självkänsla tror jag att lusten och viljan att prova på nya saker kommer växa sig större. Med en god självkänsla ställs inte egenvärdet i relation till det som presteras. Detta genererar i sin tur att målmedvetenheten ökar, eftersom rädslan för att misslyckas inte utgör några hinder. Förmågan att se saker ur sin rätta propotion förstärks, likså förmågan att hantera stress. Intiativförmågan förstärks,; för ett ställningstagande utgör ett sådant litet fragment av vårat liv att det alltid finns tid att göra nya, om det tidigare inte skulle visa sig vara så genomtänkt.
Men hur självkänslan kan förstärkas behöver jag inte ge några anvisningar om. Jag delger er istället Cims budord, med viss revidering, för hon har verkligen slagit huvudet på spiken. Läs, begrunda och se sedan till att verkställa!
Tacka alltid för komplimanger. Försök ta till dig beröm även om du inte själv tror på det.
Lura dig själv. Sluta kritisera dig själv när du står framför spegeln eller gör någonting. Försök istället övertyga dig själv om att du är snygg och att vad du än tar deig för kommer du att lyckas med. Den gamla klyschan "du är vad du tänker", stämmer faktiskt.
Du spelar roll. Din åsikt räknas. Klanka inte ner på dig själv utan säg vad du tycker. Du är lika mycket människa som alla andra.
Våga vara du. Om du tycker någonting, stå för det! Klä dig i kläderna du vill ha, stå för dina åsikter. På så sätt får du både respekt från andra och för dig själv.
Peppa peppa peppa! Gå alltid in med en positiv inställning, även om det känns tungt. Det finns någonting positivt i allting.
Ge beröm. Tänker du någonting snällt om någon annan, säg det! Att ge ärliga komplimanger stärker även en själv.
Uppskatta det du har. Nyckeln ligger inte i mängden. Var glad för vad du har istället för att vara ledsen för vad du saknar.
Sluta kritisera. Se det positiva i det som är annorlunda, döm inte ut det som är obekant. Fokusera på det som är bra och fint.
Välj ditt umgänge. Umgås bara med personer som får dig att må bra. Det är tillåtet att välja sina vänner. Observera att osäkra människot tar ut sin osäkerhet i form av kritik mot allt som sticker ut eller är annorlunda, och det hämmar.
Du är inte konstig - du är unik! Var den du är istället för att härma andra. Inspireras andra, men gör din egen grej. Att hitta sin egen identitet är viktigt.