Det sägs ta tre veckor att ändra ett beteende. Och här är jag än. Men ingen regel utan undantag antar jag?

Vår hjärna gillar upprepningar. Det bekanta. Det inarbetade. Vanor och beteenden skänker lugn. Vi trivs med att genomföra det reparativa mönstret. Om och om igen. Per automatik. Ibland helt omedvetna. Ibland mer medvetna, då oftast med en känsla av skuld och skam. Och hur flexibla och förändringsbenägna vi än säger oss vara, är vi mer rutinprogramerade än vi erkänner.

Misstolka mig inte. Vanor är bra och fyller en viktig funktion för oss. Vårt rutinmässiga agerande är en viktig beståndsdel i vårt stresshanteringsarbete. Rutiner är en coopingresurs. Det som blir motsägelsefullt är dock när vi anammar ett beteende i vårt repetativa mönster som är skadligt för oss. Logiken inom oss säger att det vi gör är dåligt, men lusten när vi genomför det indikerar på något annat. Men den ena drivkraften bakom våra vanor är ju välbefinnande. Och visst är det lättare att bespara sig det arbete som en beteendeförändring faktiskt kostar. Den oro och den ångest det åsamkar.

Den kanske allra svåraste frågan är väl egentligen; När blir en vana en ovana? När uppkommer ett beroende? Utgör vårt beteende ett hinder för oss? Är det ohälsosamt? Det här med att komma till insikt är den första grundläggande delen i ett förändringsarbete. Om vi inte reflekterar kring det vi gör och medvetena om att vi begränsar oss själva genom att upphålla vårt agerande, kan vi aldrig nå en förändring. Utöver insikt krävs kunskap. Människan är vetgirig och ifrågasättande. Om vi skall genomgå något påfrestande vill vi ha en förklaring. Vi vill veta att vi investerar vår energi rätt. Att vär föränding genererar i en förbättring. Därtill krävs en enorm vilja. Addera tid, tålamod och övning och vi har ett vinnande koncept.

En ny vana kräver mer tid att befästa. Det skänker till en början inte samma glädje eller tillfredsställelse som det invanda, trots att det sett till vårt bästa är det optimala. Dock skall vi alla vara medvetna om att dåliga vanor och beroenden inte är ett tecken på dålig karaktär. Vårt beteende är ett resultat av signalsubstanser och nervcellsnätverk. Men fördelen är att vårt nervsystem är mer förändringsbenägna än vad vi individer är. Kopplingen mellan nervcellerna kan förändras hela livet. Det handlar om att bestämma sig, och aldrig ge vika.