Val
Val.
Jag lät det ovanstående ordet tala för sig själv. Stå i tystnad för att kunna alstra fram en reflektion. Tid att tänka över ordets innebörd. För den betydelse dessa tre bokstäverna tillsammans bildar är för oss livsavgörande. Dagligen ställs vi inför valmöjligheter. En chans att välja hur vi skall agera. Tillfälle att välja vid ett livets vägskäl. För alla val vi gör har betydelse. Alla val får konsekvenser. Att inte göra ett aktivt val, utan att passivt stå bredvid, är i sig också ett ställningstagande vi gjort. Vi är då medvetet ickeagerande Och att välja att inte handla får givetvis även det sina påföljder.
Tänk vilken makt vi besitter. Vi är härskare över våra egna val. Ytterst kapabla till att påverka våra liv. Vårt väljande kan ingen annan människa beröva oss på. Stopp, antar jag att de flesta nu tänker. Alla människor har inte alls möjlighet att göra val. Många människor lever under sådana omständigheter att deras valmöjligheter är oerhört begränsade. Sant, replikerar jag. Men samtidigt har vi alltid möjligheten att välja hur vi skall reagera på andras agerande. Vi kan förbittras över de restriktioner som råder och helt förlora vår jagauktoritet. Bli valapatiska. Eller så kan vi välja att göra det bästa av situationen. Välja att dra lärdom av erfarenheten för att sedan blicka framåt. Se till vad vi kan göra nu för att sen skall bli bättre.
Mitt val ter sig väldigt enkelt i andras ögon. Utomstående förstår inte hur jag ens kan tveka. Och jag fördömer inte. Jag förbittras inte. När jag ser det skrivet i littera tycker jag också att det är simpelt. Leva och njuta eller håglöst sitta och önska att allt skall nå sin ände. Enkelt! Men tydligen tar det tid. Uppenbarligen kräver det hårt arbete. Dock är främsta uppgiften att göra ett val. Ett livsavgörande val. Jag har gjort mitt ställningstagande. Jag vill leva. Jag vill leva till hundra procent. Om det kräver denna kraftansträngning för att nå dit, är jag villig att fullgöra jobbet trots den smärta det åstadkommer. Jag väljer att stå ut när det är jobbigt. Jag gör ett aktivt val varje gång jag går emot tidigare inlärda beteenden som åsamkat mig så mycket smärta. Jag bestämmer mig för att blicka framåt, inte förbittrat se tillbaka på förlorade år. Jag väljer livet. Jag skall leva. Nu börjar det.
Söndagsgrubbleri
Vägen till framgång är väl aldrig spikrak. Jag måste erkänna att jag vacklar. Tvekar. Undrar. Ifrågasätter. Vad har livet att erbjuda mig? Och vad har jag att erbjuda livet? Från en stund till en annan kan det som tidigare varit så självklart kännas betydelselöst. Helt omöjligt.
Jag måste komma till insikt att jag inte är mer än människa. Jag kan inte uträtta stordåd, och framförallt inte när jag inte mår bra. Men varför måste jag prestera för att duga? Varför är jag bara någon, om det jag gör är bra? Och vad är egentligen bra? Vem avgör det? Kanske måste jag lära mig att ett gott försök är tillräckligt. Vilja, intention och ett gott försök till att handla efter bästa förmåga är nog.
Vi får försöka se oss som en länk i en kedja. Alla utgör vi en viktig funktion som påverkar helheten. Om jag ler mot människan jag möter kanske dennes förändrade sinneställning kan genera i att hon agerar annorlunda. Hennes handling kanske i sin tur genererar i att en annan persons handlingsmönster ter sig annorlunda. Denna löpeld av aktionsreformering kanske föder fram nutidens Mandela. Eller en Gandhi. Alltså kanske vårt tillsynes obetydliga markarbete kan frambringa stordåd.
Jag vet inte vad jag vill få sagt. Jag famlar efter halmstrån i jakten på att finna livets mening. Meningen med mitt liv. Ett manuskript eller kontrakt som tydligt deklarerar vad jag skall åstadkomma under min livsera, så att jag fortlöpande under årens gång kan bocka av det jag fullföljt. En lista asom i livets slutskede kan utgöra ett slags facit över att det jag gjort varit gott nog. Fast, det var ju det där med att jag inte är mer än människa. Jag måste lära mig att se till vad jag kan göra nu. Just i denna situation. Inte imorgon, inte om tio år. När jag väger en handlingsmöjlighet mot en annan, måste jag se villken som i detta nu faktiskt är det bästa. Uppmärksamma att det jag gör faktiskt får en konsekvens. Tänk efter före, helt enkelt.
Change
Vår hjärna gillar upprepningar. Det bekanta. Det inarbetade. Vanor och beteenden skänker lugn. Vi trivs med att genomföra det reparativa mönstret. Om och om igen. Per automatik. Ibland helt omedvetna. Ibland mer medvetna, då oftast med en känsla av skuld och skam. Och hur flexibla och förändringsbenägna vi än säger oss vara, är vi mer rutinprogramerade än vi erkänner.
Misstolka mig inte. Vanor är bra och fyller en viktig funktion för oss. Vårt rutinmässiga agerande är en viktig beståndsdel i vårt stresshanteringsarbete. Rutiner är en coopingresurs. Det som blir motsägelsefullt är dock när vi anammar ett beteende i vårt repetativa mönster som är skadligt för oss. Logiken inom oss säger att det vi gör är dåligt, men lusten när vi genomför det indikerar på något annat. Men den ena drivkraften bakom våra vanor är ju välbefinnande. Och visst är det lättare att bespara sig det arbete som en beteendeförändring faktiskt kostar. Den oro och den ångest det åsamkar.
Den kanske allra svåraste frågan är väl egentligen; När blir en vana en ovana? När uppkommer ett beroende? Utgör vårt beteende ett hinder för oss? Är det ohälsosamt? Det här med att komma till insikt är den första grundläggande delen i ett förändringsarbete. Om vi inte reflekterar kring det vi gör och medvetena om att vi begränsar oss själva genom att upphålla vårt agerande, kan vi aldrig nå en förändring. Utöver insikt krävs kunskap. Människan är vetgirig och ifrågasättande. Om vi skall genomgå något påfrestande vill vi ha en förklaring. Vi vill veta att vi investerar vår energi rätt. Att vär föränding genererar i en förbättring. Därtill krävs en enorm vilja. Addera tid, tålamod och övning och vi har ett vinnande koncept.
En ny vana kräver mer tid att befästa. Det skänker till en början inte samma glädje eller tillfredsställelse som det invanda, trots att det sett till vårt bästa är det optimala. Dock skall vi alla vara medvetna om att dåliga vanor och beroenden inte är ett tecken på dålig karaktär. Vårt beteende är ett resultat av signalsubstanser och nervcellsnätverk. Men fördelen är att vårt nervsystem är mer förändringsbenägna än vad vi individer är. Kopplingen mellan nervcellerna kan förändras hela livet. Det handlar om att bestämma sig, och aldrig ge vika.
