Söndagsgrubbleri

Vägen till framgång är väl aldrig spikrak. Jag måste erkänna att jag vacklar. Tvekar. Undrar. Ifrågasätter. Vad har livet att erbjuda mig? Och vad har jag att erbjuda livet? Från en stund till en annan kan det som tidigare varit så självklart kännas betydelselöst. Helt omöjligt.

Jag måste komma till insikt att jag inte är mer än människa. Jag kan inte uträtta stordåd, och framförallt inte när jag inte mår bra. Men varför måste jag prestera för att duga? Varför är jag bara någon, om det jag gör är bra? Och vad är egentligen bra? Vem avgör det? Kanske måste jag lära mig att ett gott försök är tillräckligt. Vilja, intention och ett gott försök till att handla efter bästa förmåga är nog. 

Vi får försöka se oss som en länk i en kedja. Alla utgör vi en viktig funktion som påverkar helheten. Om jag ler mot människan jag möter kanske dennes förändrade sinneställning kan genera i att hon agerar annorlunda. Hennes handling kanske i sin tur genererar i att en annan persons handlingsmönster ter sig annorlunda. Denna löpeld av aktionsreformering kanske föder fram nutidens Mandela. Eller en Gandhi. Alltså kanske vårt tillsynes obetydliga markarbete kan frambringa stordåd. 

Jag vet inte vad jag vill få sagt. Jag famlar efter halmstrån i jakten på att finna livets mening. Meningen med mitt liv. Ett manuskript eller kontrakt som tydligt deklarerar vad jag skall åstadkomma under min livsera, så att jag fortlöpande under årens gång kan bocka av det jag fullföljt. En lista asom i livets slutskede kan utgöra ett slags facit över att det jag gjort varit gott nog. Fast, det var ju det där med att jag inte är mer än människa. Jag måste lära mig att se till vad jag kan göra nu. Just i denna situation. Inte imorgon, inte om tio år. När jag väger en handlingsmöjlighet mot en annan, måste jag se villken som i detta nu faktiskt är det bästa. Uppmärksamma att det jag gör faktiskt får en konsekvens. Tänk efter före, helt enkelt.


Era vackra ord!
Ellinor tänker:

Det är inte lätt att vara alla till lags, allra minst sig själv. Ingen människa är ofelbar även om man gör sitt bästa för att försöka!

Var sak tar sin tid och man får lära sig att ta en dag i taget. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått här i Paris är just det. Det går inte att planera eller förutse framtiden. Man får helt enkelt ta dagen som den kommer. Det är en övning och prövning för ett kontrollfreak som mig men jag lär mig och det kommer du också att göra!



Kram


Lär känna Ellinor: http://ellinorsworld.blogspot.com
2010-09-12 | 12:12:08

Lämna en tanke!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Blogg:

Det du tänkte var:

Trackback