Jag är fröken principfast. Starka åsikter och en hjärna som ständigt agerar reflekterande har genererat i denna egenhet. Min mamma skulle nog vilja dra det där erkännandet ett strå längre. Hon skulle bestämt kalla det en sjuklig envishet. Dessutom skulle hon klart hävda att det är ett genetiskt arv från min käre fader. Hur som helst, det är jag. Ibland är det till min fördel, ibland till min nackdel. Men är inte de flesta egenskapers värde starkt kopplade till sitt sammanhang?

Just nu befinner jag mig i en mycket pressande situation. Jag förväntas ta ett ställningstagande i en fråga som jag sedan länge haft ett definitivt svar på. Dock ses mitt svar inte som det rätta i den rådande situationen, av de utomstående som nu kräver ett besked. De vill lära den här gamla hunden att sitta. Men det är lättare sagt än gjort. Det känns som det är min värdighet som står på spel. Addera dessutom min rädsla till detta och slutsatsen är ganska enkel; Jag kvarstår som stark motståndare. Och deras bearbetningsprocess skulle kunna liknas vid den som skulle tillämpas vid ett försök att få en fanatisk muslim att konvertera till kristendom. Ingen lätt uppgift med andra ord. De försvarar sig genom att hävda att rådande situation inte är acceptabel. Att jag behöver hjälp för att nå nya nivåer, och detta är sista utgången. De hävdar att det inte kan bli värre.

Men lik förbannat är jag oviss. Stressad. Och mycket, mycket rädd.