Val
Val.
Jag lät det ovanstående ordet tala för sig själv. Stå i tystnad för att kunna alstra fram en reflektion. Tid att tänka över ordets innebörd. För den betydelse dessa tre bokstäverna tillsammans bildar är för oss livsavgörande. Dagligen ställs vi inför valmöjligheter. En chans att välja hur vi skall agera. Tillfälle att välja vid ett livets vägskäl. För alla val vi gör har betydelse. Alla val får konsekvenser. Att inte göra ett aktivt val, utan att passivt stå bredvid, är i sig också ett ställningstagande vi gjort. Vi är då medvetet ickeagerande Och att välja att inte handla får givetvis även det sina påföljder.
Tänk vilken makt vi besitter. Vi är härskare över våra egna val. Ytterst kapabla till att påverka våra liv. Vårt väljande kan ingen annan människa beröva oss på. Stopp, antar jag att de flesta nu tänker. Alla människor har inte alls möjlighet att göra val. Många människor lever under sådana omständigheter att deras valmöjligheter är oerhört begränsade. Sant, replikerar jag. Men samtidigt har vi alltid möjligheten att välja hur vi skall reagera på andras agerande. Vi kan förbittras över de restriktioner som råder och helt förlora vår jagauktoritet. Bli valapatiska. Eller så kan vi välja att göra det bästa av situationen. Välja att dra lärdom av erfarenheten för att sedan blicka framåt. Se till vad vi kan göra nu för att sen skall bli bättre.
Mitt val ter sig väldigt enkelt i andras ögon. Utomstående förstår inte hur jag ens kan tveka. Och jag fördömer inte. Jag förbittras inte. När jag ser det skrivet i littera tycker jag också att det är simpelt. Leva och njuta eller håglöst sitta och önska att allt skall nå sin ände. Enkelt! Men tydligen tar det tid. Uppenbarligen kräver det hårt arbete. Dock är främsta uppgiften att göra ett val. Ett livsavgörande val. Jag har gjort mitt ställningstagande. Jag vill leva. Jag vill leva till hundra procent. Om det kräver denna kraftansträngning för att nå dit, är jag villig att fullgöra jobbet trots den smärta det åstadkommer. Jag väljer att stå ut när det är jobbigt. Jag gör ett aktivt val varje gång jag går emot tidigare inlärda beteenden som åsamkat mig så mycket smärta. Jag bestämmer mig för att blicka framåt, inte förbittrat se tillbaka på förlorade år. Jag väljer livet. Jag skall leva. Nu börjar det.
Give me
En kvartett som skapar habegär modell större. Allt från Nastygal. Djuriskt snyggt så att säga!
Kolarlistan
Jag erkänner. Jag har tvekat på livet. Känt mig sviken av att mina föreställningar inte varit de rätta. Trott att livet i sig skulle vara stort och prominent. Nu har jag dock börjat inse att livet inte är mer än vad jag gör det till. Eller rättare sagt att livet kan bli så mycket om jag vågar göra det så. Tänk att det skulle ta tjugotvå år för poletten att trilla ner. Bättre sent än aldrig antar jag?
Nu sitter jag alltså här denna höstliga septemberdag och skriver på min kolarlista. En lista över saker jag vill göra innan livet har passerat mig obemärkt. Och nej, jag har inte tänkt att dö riktigt än. Att leva är första prio faktiskt. Men jag tror att en lista kan fylla en god funktion dels ur motivationsprojekt och dels som medvetandefaktor om att livet är kort; jag skall ta vara på det. En lista som kan omfatta konkreta handlingar jag vill utföra eller något så abstrakt som en känsla jag vill uppleva. Det är min lista. Jag bestämmer över den. Det finns inga rätt eller fel. Så här lyder inledningen (Och givetvis kan den komma att revideras och adderas under livets gång. Nya erfarenheter väcker ny nyfikenhet!)
- Skratta så det gör ont i magen
- Se ett norrsken brinna
- Odla och skörda min egen trädgård
- Lära mig bugga
- Njuta av en myig filmkväll i höstmörkret
- Besöka London tillsammans med en vän
- Köpa och inreda mitt eget torp
- Viska jag älskar dig i någons öra
- Gråta av lycka
- Leta bröllopsklänning med min syster
- Uppleva midnattssolen efter en fjällvandring i sällskap av pappa
- Åka med i en rallybil
- Hoppa i vattenpölar en regnig dag
- Sätta en surdeg och njuta av en skiva nybakat bröd
- Cykla med håret fladdrandes i vinden
- Gå på promenad med mamma i solens ljuva strålar
- Bjuda in bekanta på en spontanmiddag
- Uppleva total närvaro i nuet
- Gå en kurs i inredning
- Känna lukten av mitt nyfödda barn
- Somna med ett leende på läpparna
- Bygga upp ett socialt nätverk
- Åka längdskidor
Tips på sådant som inte får missas?
Önskan och habegär
Söndagsgrubbleri
Vägen till framgång är väl aldrig spikrak. Jag måste erkänna att jag vacklar. Tvekar. Undrar. Ifrågasätter. Vad har livet att erbjuda mig? Och vad har jag att erbjuda livet? Från en stund till en annan kan det som tidigare varit så självklart kännas betydelselöst. Helt omöjligt.
Jag måste komma till insikt att jag inte är mer än människa. Jag kan inte uträtta stordåd, och framförallt inte när jag inte mår bra. Men varför måste jag prestera för att duga? Varför är jag bara någon, om det jag gör är bra? Och vad är egentligen bra? Vem avgör det? Kanske måste jag lära mig att ett gott försök är tillräckligt. Vilja, intention och ett gott försök till att handla efter bästa förmåga är nog.
Vi får försöka se oss som en länk i en kedja. Alla utgör vi en viktig funktion som påverkar helheten. Om jag ler mot människan jag möter kanske dennes förändrade sinneställning kan genera i att hon agerar annorlunda. Hennes handling kanske i sin tur genererar i att en annan persons handlingsmönster ter sig annorlunda. Denna löpeld av aktionsreformering kanske föder fram nutidens Mandela. Eller en Gandhi. Alltså kanske vårt tillsynes obetydliga markarbete kan frambringa stordåd.
Jag vet inte vad jag vill få sagt. Jag famlar efter halmstrån i jakten på att finna livets mening. Meningen med mitt liv. Ett manuskript eller kontrakt som tydligt deklarerar vad jag skall åstadkomma under min livsera, så att jag fortlöpande under årens gång kan bocka av det jag fullföljt. En lista asom i livets slutskede kan utgöra ett slags facit över att det jag gjort varit gott nog. Fast, det var ju det där med att jag inte är mer än människa. Jag måste lära mig att se till vad jag kan göra nu. Just i denna situation. Inte imorgon, inte om tio år. När jag väger en handlingsmöjlighet mot en annan, måste jag se villken som i detta nu faktiskt är det bästa. Uppmärksamma att det jag gör faktiskt får en konsekvens. Tänk efter före, helt enkelt.
Change
Vår hjärna gillar upprepningar. Det bekanta. Det inarbetade. Vanor och beteenden skänker lugn. Vi trivs med att genomföra det reparativa mönstret. Om och om igen. Per automatik. Ibland helt omedvetna. Ibland mer medvetna, då oftast med en känsla av skuld och skam. Och hur flexibla och förändringsbenägna vi än säger oss vara, är vi mer rutinprogramerade än vi erkänner.
Misstolka mig inte. Vanor är bra och fyller en viktig funktion för oss. Vårt rutinmässiga agerande är en viktig beståndsdel i vårt stresshanteringsarbete. Rutiner är en coopingresurs. Det som blir motsägelsefullt är dock när vi anammar ett beteende i vårt repetativa mönster som är skadligt för oss. Logiken inom oss säger att det vi gör är dåligt, men lusten när vi genomför det indikerar på något annat. Men den ena drivkraften bakom våra vanor är ju välbefinnande. Och visst är det lättare att bespara sig det arbete som en beteendeförändring faktiskt kostar. Den oro och den ångest det åsamkar.
Den kanske allra svåraste frågan är väl egentligen; När blir en vana en ovana? När uppkommer ett beroende? Utgör vårt beteende ett hinder för oss? Är det ohälsosamt? Det här med att komma till insikt är den första grundläggande delen i ett förändringsarbete. Om vi inte reflekterar kring det vi gör och medvetena om att vi begränsar oss själva genom att upphålla vårt agerande, kan vi aldrig nå en förändring. Utöver insikt krävs kunskap. Människan är vetgirig och ifrågasättande. Om vi skall genomgå något påfrestande vill vi ha en förklaring. Vi vill veta att vi investerar vår energi rätt. Att vär föränding genererar i en förbättring. Därtill krävs en enorm vilja. Addera tid, tålamod och övning och vi har ett vinnande koncept.
En ny vana kräver mer tid att befästa. Det skänker till en början inte samma glädje eller tillfredsställelse som det invanda, trots att det sett till vårt bästa är det optimala. Dock skall vi alla vara medvetna om att dåliga vanor och beroenden inte är ett tecken på dålig karaktär. Vårt beteende är ett resultat av signalsubstanser och nervcellsnätverk. Men fördelen är att vårt nervsystem är mer förändringsbenägna än vad vi individer är. Kopplingen mellan nervcellerna kan förändras hela livet. Det handlar om att bestämma sig, och aldrig ge vika.
The weekend
Inte utan min byxa
Efter lite trendspaning på Zaras nya hemsida kan jag addera ännu en anledning till min lista över varför jag bör göra det som sägs åt mig att jag behöver göra. Jag menar, kolla in dessa byxor! Vem tusan vill gå byx- och baklös när sådana här godningar finns att tillgå?
To make a drama
För sanningen är den att tankar alltid kommer att uppstå. Bedömningar, tester, spekulationer, funderingar, åsikter, jämförelser, reflektioner och värderingar kommer och går. Helt utom vår kontroll. Men en tanke i sig är dock ganska ointressant. Det relevanta är hur vi förhåller oss gentemot allt detta tyckande och tänkande. Vi kan observera våra tankar, acceptera att de uppkommer och reflektera över dess innerbörd. Det vi inte kan, är att göra en tanke ogjord. Men vi har en valmöjlighet att se över vilken respons vi skall ge den. Èn viktig sak att påpeka är att vi skall vara medvetna på att våra tankar alstrar känslor. Det vi tänker, kommer vi också att känna. Och tankarna är så luriga att det som vi känner rädsla för egentligen inte alls innebär någon fara. Det är bara vår föreställning och upplevelse, en tanke som fått en kroppslig respons eftersom vi låtit den träda fram i scenljuset.
Alltså är det viktigt att se över sin rollbesättning. Vad väljer du att placerar på din scen? Kanske skall de oresonliga tankarna utan faktamässigt underlag tillåtas stå kvar bakom kulisserna medan de substansiella och gynsamma tankarna tillåtas ta ett steg fram. Dock kanske det allra viktigaste är att lära sig acceptera och skaffa sig en medvetenhet om att att denna livets teater oupphörligen är i aktion. Vi som regissörer måste ständigt finnas där och instruera. Men trots det mest välskrivna manus kan oanade händelser uppstå. Det finns stunder då tankarna får agera ostört och kanske blir oendamålsenliga. Då får vi helt enkelt improvisera, tills dess att den tappade repliken återkommer.