Tid är verkligen en färskvara. Med hård åtgång dessutom. Två veckor sedan jag senast tog mig tid att skriva av mig. Jag vet att jag behöver det egenligen, men rastlösheten och tankarna kan ibland indikera på något annat. Åt helvete med det. Nu tar jag mig tid att skriva lite. Inte senare, inte imorgon. Just nu.

Kanske är jag en aningen hård mot mig själv. Det är ju inte direkt så att jag spenderat de senaste två veckorna åt att rulla tummarna och mest inte göra någonting alls. Jag har jobbat. Slitit som en varg med att vara konsekvent. Försökt hålla ut. Gå emot. Tänka om, tänka rätt. Jag har stundtals kännt mig totalt utmattad. Både fysiskt, psykiskt och emotionellt. Är man en ensamvarg som behöver egentid tär det otroligt att vara sambos med ett helt gäng andra personer. Olika individer som jag inte självmant valt att leva under samma tak som. Jag har helt enkelt bara längtat efter ensamhet. Tid att återhämta mig och fokusera på det jag skall och behöver. Det tar nog med kraft ifrån mig att ändra gamla invanda beteenden, jag behöver inte energitjuvar på annat håll. Därför är jag mycket tacksam över att min behandlare är förstående. Tacksam över att jag numera är självbo, i en fin lägenhet. Nu kan jag välja när jag behöver vara ensam. Välja när jag vill vara social.

Nu är jag min egen. Nu förvaltar jag över mig själv. Jag har det fulla ansvaret. När jag gör en seger har jag mig själv att hylla. När jag gör ett felsteg är det mig själv jag har att skylla. Jag är tvungen att ständigt vara vaksam på hur jag tänker, på hur jag känner och på hur jag handlar. Jag måste se att varje handling får en konsekvens. Jag kan ge fan i allt, leva rövare och dansa på bordet med min egen självförakt. DOck är det bara mig själv jag skadar. Mig själv jag sviker. Jag har redan testat det i så många år, att jag därför nu försöker göra precis tvärt om. Jag försöker bry mig om varje liten detalj, jag lever plikttroget och använder endast bordet till att vila benen på. Jag vill dansa med självkänslan, nästa gång jag låter benen röra sig i någorlunda takt till musik. Och vägen dit är lång. Vägen dit gör ont. Men tårar måste få rinna. Det gör ont att genomgå en förändring. Men jag vet också att det gör ännu ondare att ge fan i att göra förändringen. Så det handlar om att bestämma sig, och aldrig ge efter trots all tvivel.